Kajsa

Samarin är namnet på min katt. Idag tänkte jag berätta historien om honom eftersom att han fyller tre månader i morgon.

Samarin kom till mig straxt efter min Skåneresa. Han var då bara en liten plutt som glatt skuttade omkring och gillade läget. Jag tänkte att här kommer han trivas, min lilla ängel. Jag hade rätt, han trivs otroligt bra. Ibland tror jag att han trivs lite för bra.

Allt började någon dag efter det att Samarin hade flyttat in. Jag upptäckte att den lille jäveln hade kissat på golvet. Detta gjorde mig självklart mycket upprörd. Var hade min katt lärt sig göra sådana saker?

Dagarna gick och Samarin fortsatte kissa på golvet. Jag försökte envist trycka in honom i kattlådan varje gång jag upptäckte att han kissade på golvet. Han gav inte upp utan gav sig på allt dyrare saker, så som trasmattan i hallen och pappas väska. Allt detta var självklart väldigt upprörande och jag blev mer och mer orolig och började undra om det var något fel på min katt.

Eftersom min katt valde att fortsätta kissa på golvet sade min far till mig att det var dags för förändring. Samarin fick nu bara röra sig i köket och i tvättstugan. Där skulle det bli lättare att upptäcka om han kissade på golvet och det fanns inte lika många intressanta saker att kissa på.

Samarin bor än idag i köket. Han har ännu inte lärt sig att kattlådan är det enda rätta men jag kommer kämpa för honom! Jag ska se till att han kommer ut ur köket om det så tar mig resten av mitt liv. Jag kommer aldrig ge upp kampen för ett rättvist liv åt min katt!

Peace man!