Kajsa

Havregrynsgröt, a.k.a. helyllefrukost för dig som tränar för mycker eller bara vill känna dig nyttig är en klibbig röra som består av vatten och havregryn. Den är enkel att göra, den är nyttig och den är klibbig. Vad kan gå fel när dessa tre oslagbara kriterier kombineras?

Du som har provat havregrynsgrötfrukosten ett par gånger vet hurdan den är, hur den växer när du försöker svälja den och hur den fyller upp din mage i flera dager efter att du har svalt den. Den är som en parasit som lever av ditt inanmäte och inte ens magsaften kan bryta ner den.

Vad är det då som får folk att äta detta klister till frukost? Är det för att det har blåst upp till något nyttigt och bra av media? Känner de som äter havregrynsgröt sig bättre efter måltiden? Upplever de ätandet på ett annat sätt än jag? Alla dessa frågar kan bara besvaras på ett sätt, jag måste intervjua en helt vanlig människa.

Objektet för min intervju är Henny, 16 år från Stockholm.
1. Tycker du om havregrynsgröt?
Jag tycker jättemycket om havregrynsgröt, med mycket socker!!
2. Hur känns det när du äter havregrynsgröt?
När man äter havregrynsgröt känns det som att äta spya med grus.
3. Vad tror du om havregrynsgröt?
Jag tror att havregrynsgröt är lättsmält.
4. Känner du dig pressad att äta havregrynsgröt?
Jag känner trycket av media, ja, men jag äter ju det mest för dess roliga konstistens.
5. Hur känner du dig efter att du har ätit havregrynsgröt?
Ärligt talat spyfärdig. Man äter jämt för mycket och sen vill man bara spy, men det är gott.

Efter denna intervju kan vi dra slutsatsen att media har blåst upp risgrynsgröten till något stort och smaskigt, de har med andra ord hjärntvättat oskyldiga till att tro att denna gråbruna sörja faktiskt är god, trots att ett illamående lätt uppstår efter måltiden. Jag ber er, granska noga klibbet ni har i tallriken innan ni stoppar in det i munnen!

Sedan 1959 har svenska folket plågat sig igenom festival efter festival, klyschiga sångtexter och fåniga dräkter. Varje år beklagar sig tusentals människor om hur melodifestivalen bara blir sämre och sämre. Vissa har till och med gått så långt att de har slutat se på det. De har helt enkelt givit upp hoppet om att det någonsin kommer skrivas en bra sång.

Favorit i temat melodifestival är allas vår homofob Carola Häggkvist som ofta gormar på scenen likt en ko påväg till slakt och ber till gud. Enda sedan hon vann Eurovision iklädd en gul sparkdräkt har hon flugit omkring i media som något slags sånghelgon. Om hon ställer upp i melodifestivalen röstar folk på henne för att hon är Carola, hon vann med fångad av en stormvind. Att nämnas är att hon förre året ställde upp iklädd blåa trasor.

Carolas sparkdräkt har inspirerat måna artister i melodifestivalsammanhang, senast är Therese Grankvist som i lördags uppträdde iklädd en vit spetssparkdräkt, även känd som nakendräkten.

Detta var självklart bara en kort sammanfattning av det stora, magnifika (hemska) och helt otroliga som äger rum på scenen. En melodifestivalupplevelse är ingenting utan fåniga utstyrslar, för mycket smink och dåliga skämt. Därför bör detta avnjutas (eventuellt genomlidas) en lördagskväll tillsammans med hela släkten och en skål chips eller dylikt.